Upptäck världens mest avlägsna platser med Mike Fuchs

Det var en expedition som människor har försökt göra i hundratals år, att ta sig mellan de två metropolerna via land. Mike skulle vara en del av etappen i resan över Berings sund mellan Ryssland och Nordamerika. Tyvärr fanns det för mycket is i sundet och ingen säker väg att korsa det. Expeditionen blev inställd. För Mike var detta förödande eftersom han hade lagt ner mycket tid och energi på att skaffa rätt utrustning och hitta sponsorer som ville ha bilder på honom när han använde den utrustning han hade fått.

"Jag skaffade all denna utrustning och nu är expeditionen inställd, vad kunde jag göra? Jag var tvungen att fejka det lite och åkte istället till Alperna för att ta några bilder därifrån. Jag skapade några fina grejer, det var inte Bering sundet, men det var något mitt emellan med mycket snö", säger Mike. Han började klättra ännu större berg, som Mont Blanc i Frankrike, och dokumentera sina resor.

"Från den dagen arbetade jag mer och mer med kunder inom friluftsutrustning och med min passion att ge andra människor en idé om vad som finns där ute. Det handlar inte bara om städerna och ditt trygga hem, det finns något annat där ute också", säger Mike.

Han upptäckte snart att det finns många natur- och friluftsfotografer, och han var tvungen att prova något annat för att sticka ut. Han fokuserade på autentiska vinterupplevelser och att göra varje resa större och mer extrem. Den första var en resa till Hardangervidda i Norge.

Det var en väldigt kall vinter och Mike hade planerat en tre veckors expedition på längdskidor över den berömda norska glaciären. Katastrofen inträffade efter cirka tre dagar in på resan. Vinden började bli mycket stark och en av hans två liggunderlag blev tagen av vinden från släden och flög iväg.

"Jag försökte fånga den men den var så snabb och rullade över snön, vinden var cirka 30 till 40 kilometer i timmen, det var omöjligt", säger Mike.

Liggunderlaget som han fortfarande hade med sig var väldigt tunn, bara cirka fem millimeter tjock. Han försökte sova på den några nätter till, men den var alldeles för tunn och kunde inte hålla honom tillräckligt varm. Det blev för kallt och han var tvungen att ta det svåra beslutet att vända tillbaka och avsluta sin första vinterexpedition någonsin.

”Från och med denna dag ser jag alltid till att allt jag har i min utrustning är säkrat med karbinhakar eller rep. Jag vill inte tappa några madrasser igen, det är en av de viktigaste sakerna för en vinterexpedition”, säger Mike.

Efter denna resa började han fundera ännu mer på den utrustning han använder på sina expeditioner. När han planerade resan till Svalbard visste han att han skulle behöva ett mycket tåligt tält. Det var så han kom i kontakt med Tentipi.

"För vintervandringar behöver du så mycket utrymme, du kan inte bara ha utrustning i en ryggsäck om du verkligen vill ut dit. Du behöver ett mycket tåligt och allsidigt tält för att klara dessa förhållanden. När det blir åskväder på sommaren varar det i kanske ett par timmar, men en snöstorm på vintern kan pågå i dagar, då behöver du ett bra skydd”, säger Mike.

Mike blev kontaktad av sin ingenjörsvän Eric Folz, som arbetade med att skapa ett nytt lättviktigt material för flyg- och bilindustrin. Av detta material skapade de pulka-slädar och ville stresstesta dem i en sträng miljö, vilket de kunde hitta på Svalbard. Mikes uppgift var att dokumentera resan och skapa innehåll kring det nya materialet som Eric Folz hade skapat.

Det var en tre veckors expedition som gick från den nordligaste delen av Svalbard och ned till huvudbyn Longyearbyen, en 250 kilometer lång resa. Det var en farlig rutt över glaciärer med djupa glaciärsprickor, så de var tvungna att verkligen koncentrera sig på var de satte sina fötter. På den här resan hade Mike med sig en Tentipi Safir 5 cp som deras hem under expeditionen. Han hade hört mycket om Tentipi och kontaktade VD:n och grundaren Bengt Grahn som föreslog att Safir-modellen skulle fungera bra för deras behov på Svalbard.

Björnskräcken den första dagen av resan gjorde det tvåmannateamet lite nervösa om de skulle klara expeditionen.

"När det var min tur att sova låg jag där och funderade på vad som skulle hända om en isbjörn kom igenom vårt läger och om tältet skulle hålla. Troligen inte, men materialet gav mig lite mer sinnesfrid eftersom jag visste att om något skulle gå sönder skulle det vara mittstången och inte duken", säger Mike.

Isbjörnarna var inte intresserade av de två upptäcktsresande och de såg inga fler av dem under resten av resan. Istället var det isen och himlen. I dagar och dagar var det det enda som var framför deras ögon.

"Det finns inga bilar, det finns inga andra människor, och det finns inget ljud när du reducerar allt till denna mycket låga påverkan. Jag gillar verkligen den känslan, det är som meditation. Det är bara du och naturen", säger Mike.

De återvände till Longyearbyen i tid efter tre veckor utan olyckor, och utrustningen de hade med sig var intakt. Expeditionen hade varit en framgång.

Under de följande åren har Mike Fuchs varit med på flera spännande expeditioner, som att bestiga ett av världens högsta berg, Pik Lenina, 7 134 meter över havet beläget i Pamirbergen i centrala Asien. Men det är en annan resa som har en mycket speciell plats i hans hjärta, en cykeltur upp till världens högsta vulkan, Ojos del Salado i Chile.

Det var ett tre man starkt team med målet att nå toppen på 6 890 meter på cykel, och de följdes av ett kamerateam från en stor tysk TV-kanal. Det var en resa på hundratals kilometer som tog teamet genom många olika landskap, genom Atacamaöknen som aldrig sett regn, genom högalpina passager där de ena dagen var på 4 000 meters höjd och nästa dag nere på 2 000 meters höjd.

"Det var en tuff expedition med mycket svett, temperaturerna var otroligt heta", säger Mike.

De försökte nå toppen av vulkanen med sina cyklar, men det var inte möjligt. Vädret stoppade dem vid cirka 6 000 meters höjd. Normalt sett är det inte mycket nederbörd i öknen, men detta år fick bergsområdet mycket snö.

De tre medlemmarna i teamet kände inte varandra innan resan, de kom från olika bakgrunder och olika generationer. Under expeditionen sov de alla i en Onyx 9 light, ett lättviktstält med gott om utrymme.

"Vi fann en stor vänskap där ute, när vi var så nära varandra i veckor och veckor. Vi var tre helt olika människor men lyckades bygga ett team på så kort tid. Mycket av det var möjligt eftersom vi hade ett stort tält", säger Mike.

Efter att de avslutat cyklingen för dagen spenderades mycket tid i tältet. Tid att lära känna varandra, planera för nästa dags resa och ha produktionsmöten med kamerateamet. De träffade också några andra bergsklättrare som de kunde erbjuda skydd och laga mat tillsammans med.

"Det var stort för bara tre eller fyra personer, men jag skulle säga att vi behövde allt utrymme vi hade. Det fanns gott om plats för all utrustning och för att göra reparationer på cykeln", säger Mike.

Mike hade tidigare bestigit Peak Lenin med en Onyx 5 light och han tyckte att det fungerade bra för den resan, när han behövde bära allt med sig. För Ojos del Salado-resan visste han att det inte skulle vara möjligt för deras eskortbil att köra hela vägen upp till vulkanens topp. De behövde kunna bära sin utrustning själva och valde därför lättviktsalternativet igen.

När det gäller vilken utrustning Mike använder och vad som ingår i planeringen inför en resa handlar det mycket om att hitta sätt att spara vikt på utrustningen och vad som ska prioriteras. Men det kan vara okej att inte ha det lättaste tältet på marknaden, för att få lite extra komfort för att ladda batterierna.

"Det är en kompromiss mellan att få en god natts sömn eller att vakna varannan timme för att se till att tältet fortfarande är intakt. Jag skulle säga att det är en bra investering att ha de extra två kilona på tältet som gör att du är utvilad inför nästa dag", säger Mike.

Förra årets Covid-restriktioner har gjort internationell resa omöjlig, och Mike har inte kunnat göra några äventyrliga expeditioner. Istället har han fokuserat på att spendera ännu mer tid med sin familj och upptäcka platser närmare hemmet i Tyskland.

"Mina barn är mellan ett och nio år gamla. Det är en stor händelse varje gång vi reser den nordiska tältkåtan. Den äldre kan nu sätta upp den själv. Den är så enkel att använda och har gott om plats för hela familjen. Det har varit väldigt trevligt att kunna använda den och komma iväg från huset lite under denna pandemi", säger Mike.

Mike har planer på att ge sig ut på nya äventyr igen. Det irriterar honom fortfarande att han inte kunde klara av att korsa Berings sund för alla dessa år sedan. Den nya planen är att återvända men att nu resa hela Nordvästpassagen på en uppblåsbar katamaran.

"Du kan packa hela segelbåten i din bil, den är mycket stabil och jag har erfarenhet av att segla på vintern när det är under noll grader och snöfall. Jag är redo för expeditionen och jag längtar tills gränserna öppnas", säger Mike.

Alla bilder med tillstånd av Mike Fuchs